När föräldrar inte får som dom vill så hotar dom alltid, aight? "Om du inte städar rummet så säljer jag din cykel" känner du igen det? ;)

Är extremt jävla trött på att bo hemma nu, helt sjukt! Inte för att jag har dåliga föräldrar, men för att jag, som alla andra tonnåringar, har tröttnat som inte i helvete på att bo hemma! Att få höra samma jävla tjat varenda dag! Om skolan, om att man ska städa rummet, om att man måste skaffa ett jobb och diverse andra saker, JA, jag har fattat detta, men bara för att jag inte har ett jobb eller för att jag är den bästa eleven i skolan så betyder inte det att jag inte försöker, eller?

"Ta tag i ditt liv"
Jomen visst tjena! Skulle jag ta tag i mitt liv som människor uttrycker sig så skulle det inte se mycket mer annorlunda ut än vad det gör idag. 

Okej, skolan kunde vart bättre, men jag kan då fan inte råför att jag är så sjukt skoltrött (vilket jag varit sen 7an) så att jag jag vet inte vad, helt seriöst! Jag hatar skolan så extremt mycket, hatar verkligen.
Åh det blir inte direkt lättare av allt tjat runt omkring en? Om någon, någon enstaka gång skulle låta en få ta helt jävla eget ansvar för att lösa saker och ting så skulle dom märka att man kan mycket mer än vad dom ser. 
Men man tappar intresset av saker och ting när man jämt och ständigt har någon som tjatat och gnatar, eller hur?
Typ om du kommer på själv att du ska städa rummet, du sätter på hög musik och bara går runt och plockar, i din egna takt. Så kanske du ska gå och dricka eller nåt, så möter du din mamma eller pappa påväg till köket eller vartdu nu är påväg, eller påväg tillbaka till ditt rum och dom säger "städa ditt rum" , öööh? Vad håller jag på med?
Då känner jag att jag helt och hållet tappar intresset av att städa mitt rum.
Jag älskar att ta egna initiativ och göra saker av egen vilja, inte för att någon säger till mig att jag ska göra si eller jag ska göra så!

Det klagas på att ungdomen idag är så fruktansvärt lat och att det enda vi gör är att spela dator och supa, men är det så jävla sant egentligen?
Kan slå vad om att ungdomarna på 70, 80 och 90 talet var MINST lika lata som vi är idag! MINST!
Bara det att dem har förträngt detta, på grund av komplex kanske? Inte vet jag. Men att gnälla på oss ungdomar idag att vi inte har några jobb är som att gnälla på en nyfödd bebis att han/hon inte kan gå. 
För, hur man än vrider och vänder på det så är det sjukt svårt att få jobb idag. Det krävs så sjukt mycket mer än vad man tror för att man ska få ett jobb.
Utbildning, tid, intresse, meriter, ålder, körkort m.m. 
De som har jobb nu kan skatta sig lyckliga! Dom har antingen haft tur eller så har dom jobbat hårt för det.
Jag har sökt jobb nu i ett halvår, inte jättelång tid kanske ni tänker, men det är det. Utan pengar så är en vecka lång tid.
Hur som helst så har jag som sagt sökt i ett halvår efter ett jobb. Jag har sökt i alla mataffärer du kan komma att tänka på osv. Men det har varit fullt överallt. Och många gånger så krävs det att man är över 18 och har körkort. 
Visst, det finns dessa "skitjobb" som inte är mycket att skryta om, som att tex vara städerska på ett gym, vilket jag var innan jag flyttade till karlstad. Inte såmycket att skryta om som sagt, men det var en inkomst. Jag skulle kunna ta vilket jobb som helst nu. Tror nästan att alla dagens ungomar skulle kunna ta vilket skitjobb som helst, bara för att få lite extrapengar utöver studiebidraget.

Så många gånger jag har lovat migsjälv att ta tag i saker och ting. Så många gånger jag har försökt, men misslyckats. Det är de många misslyckanden som får mig att ge upp. Jag blir peppad ett tag men inte tillräckligt länge för att hålla ihop allting.

Allt flyter på och går fint som snus en ytterst kort period,  men det är ALLTID något som går snett. Något jag gör som blir helt fel. en liten droppe som får bägaren att rinna över. Och när det händer, ja, då ger jag upp. Då blir jag besviken och vågar inte riktigt tro på att jag kan.

Har kommit in i ett flow nu, ett flow som jag absolut ska ta vara på. Jag ska bita i det sura äpplet åh försöka ta tag i skolan, jag ska skaffa ett jobb och bli mer självständig. Innan jul ska jag ha klarat alla kurserna i skolan. Det kommer bli tufft och väldigt mycket jobb. Men det är det värt i slutändan.
Jag måste även komma fram till vad jag vill och vad jag har tid med och vart mitt intresse ligger. Är otroligt förvirrad över om jag vill ha min häst kvar eller inte. Klart att jag älskar honom och att hästar är mitt ledande intresse. Men samtidigt känner jag att jag just nu inte har tiden som han behöver. 
Jag har letat medryttare ett bra tag nu, men inte hittat någon som passar ihop med Mendez. Har det funkat så har det varit något annat som kommit ivägen efter en kort period, eller så har det varit folk som varit intresserade, men som har lyssnat på andra och efter ett starkt visat intresse sagt nej. 
Det är tråkigt att behöva ta ett så stort beslut, ska jag sälja, låna ut eller helt enkelt stressa igenom allting?
Så många tankar och så mycket ångest. Usch.

Tror inte att det är någon som kommer orka läsa allt detta, men det var otroligt skönt att få skriva av sig en del tankar!
Ska gå och göra frukost och sen sätta mig med lite gamla tidningar åh mysa bort resten av söndagen.
xx